Introduktion
Det är många spår som korsas i den idévärld som ligger till grund för Charlotta Hammars konstnärliga verksamhet. Redan i utställningstiteln The Sky Shall Turn no 55 / Silky Pink anläggs en bred motorväg som berör människans konsumtionsbegär då titeln refererar till kulören på en läppglans. Ett Silky Pink himlavalv låter fantastiskt vackert men jag vill minnas att jag har sett fotografier som försökt avbilda det meteorologiska fenomenet inversion, då varm luft inte stiger som den ska utan bildar ett slags lock över en stad, där avgaser och andra föroreningar blir synliga. En himmel skall helt enkelt inte vara rosa.
Titeln får mig också att tänka på hur kapitalismen på ett effektivt och kreativt sätt skapar förföriska språkbilder i syfte förleda oss. Genvägen mellan konsumtion och klimatkris är inte lång, den är faktiskt försvinnande kort; under en period av ungefär 250 år har de tongivande länderna i världen gått från en livsstil som var bunden till naturliga förutsättningar till en värld som präglas av total dekadens. Det sägs att utveckling inte kan stoppas och intressant nog har inledningen till industrialismen, som denna period kallas, fått titeln Den Industriella Revolutionen. Vi tror att vi vet vad en revolution är, men detta var inte ett uppror gentemot förtryckande politik, lagar och auktoriteter utan en indirekt attack mot naturen själv. Det är få människor idag som inte skulle hålla med om att vi har skapat en ohållbar situation i kontrast till naturens strävan efter harmoni.
Följaktligen ser vi mycket natur i Hammars fotografier: klippor, skogsdungar, ett mäktigt hav. Ett och annat hus och några barn. Färgskalan går från grådaskig realism till psykedeliskt rosa, turkos och gredelin. Bilderna är stillsamma, ödsliga, och eftertänksamma. Det blir tydligt att de fotograferade barnen representerar framtiden som en plats i vår kollektiva fantasi. En plats som skiljer sig radikalt från 1950-talets framtidstro och den tidens föräldrars övertygelse om att deras barn skulle få det bättre än dem. Ingen kunde föreställa sig att denna framtidstro var behäftad med ett pris.
Då Charlotta Hammar studerade vid masterprogrammet i fotografi på HDK-Valand 2018, deltog hon i en utställning som baserade sig på affischen som idé och materialitet. Hammar utgick då från den skrift som delades ut av staten till alla svenska hushåll Om krisen eller kriget kommer, vilket resulterade i sviten Important Public Announcement. Noggrant komponerade fotografier av de objekt som Hammar identifierade i sitt eget hem, kontrasterades mot textfragment och uppmaningar i den statliga broschyren. Resultatet blev en alternativ och tragikomisk affisch-kampanj med ett surrealistiskt budskap; är du beredd!? Hammar var uppenbarligen inte beredd och inte du heller. Vi har vant oss vid en fungerande och stabil tillvaro där ett elavbrott eller stopp i kollektivtrafiken ses som ett angrepp på den personliga integriteten. Vi har lagt våra öden i någon annans händer, vi förmår inte ta eget ansvar.
Redan Platon och Aristoteles diskuterade den problematik som utgörs av att vi agerar mot vårt bättre vetande. Trots kunskapen om konsekvenser, på både en vardaglig och en global nivå, väljer vi ofta fel väg. Inom filosofi kallas detta fenomen för akrasia och som lekman på området förstår jag att det finns en hel del teorier kring detta men att det likväl framstår som något av ett mysterium att människan inte gör rätt, trots en medvetenhet om vad som är fel.
Två av Hammars fotografier berör mig särskilt: det är två porträttbilder av barn som till synes har klätt ut sig med hjälp av glansiga filtar. Det ena barnet tittar stadigt in i kameran, det andra blundar som för att förstärka fantasierna kring sin egen lek. Bildernas komposition påminner om ikonmåleri där det heliga ibland förstärks med hjälp av bladguld men filtarnas aura signalerar även fara, som om olyckan varit framme och dessa barn nu måste värmas upp, skyddas och omslutas. Kanske representerar dessa bilder egentligen en förälders överdrivna oro och oförmåga att hantera ett osynligt hot? Det positiva med en värld i kris är att synen på naturen kan förändras. Från att ha varit en utpräglad resurs i det mänskliga samhällsbygget kan man börja se organismen som en holistisk apparat som vi alla är en del av och måste kommunicera med.
Jag läser Charlotta Hammars videoverk Beethoven Comfort i ljuset av denna gnagande känsla av att vi måste förändra oss och vårt sätt att leva. Att dagligen gå till pianot för att lära sig spela Månskenssonaten kan faktiskt vara det första steget på vägen till en enklare, mindre konsumtionsbenägen tillvaro. Låter det naivt? Det är isåfall bra – eftersom det är vår förbannade brist på fantasi som har skapat klimatkrisen.
Annika Elisabeth von Hausswolff
Bildkonstnär & Adjungerad professor i fotografi
HDK-Valand, Göteborg
Texten var en del av utställningskatalogen från utställningen på Värmlands Museum 2022.