Depicting The Untold / Stories From Känsö Island
Det började med att jag gick en kurs som handlade om arkiv och kolonialism.
I källmaterialet hittade jag en arkivbild från den lilla ön Känsö. Den föreställde de röda och vita karantänshusen som den militärt drivna ön är känd för. Jag bor på ön precis bredvid Känsö och jag ser det lilla tornet, Känsö torn, från färjan varje dag på väg hem.
Jag gjorde en del research på öns historia och upptäckte att Känsö användes som karantänsstation under 1800-talet på grund av rädslan för de sjukdomar som härjade i Europa under den tiden. Människorna som kom med fartyg på väg mot Göteborg var tvungna att stanna i 40 dagar om de uppvisade några symptom på sjukdom innan de kunde fortsätta till fastlandet.De misstänkta placerades i en liten eka som hissades upp i ett utrymme där densmittade tvättades med ättika. Kläderna togs av med långa trästavar försedda med smala metallpinnar.
Denna rengöringsprocess upprepades en gång om dagen.
Förutom de röda och vita husen finns det också ett litet vitt hus som kallas Parloiren. Där kunde familj och vänner träffa anhöriga som var försatta i karantän. De gick in i Parloiren genom dörrar från olika håll och inne i huset satt de mitt emot varandra, åtskilda av en rökridå av brinnande svavel som en åtgärd att försöka hålla sjukdomarna borta från besökarna.
Föreställ dig alla berättelser som måste ha ägt rum på Känsö.
Skulle jag kunna åka dit? Skulle jag på något vis kunna ta mig till Känsö och försöka hitta de gömda berättelser och draman som måste ha utspelat sig på den tiden då man trodde att 40 dagar var en bra tidsperiod att hålla någon sjuk isolerad baserat på bibelns skrifter där du är fri från synd efter 40 dagar.
Olyckligtvis är det förbjudet att besöka Känsö idag, om du inte är militär. Ett stort misslyckande. Min längtan efter Känsö växte sig större och jag tänkte desperat på möjliga sätt för mig att ta mig dit ändå (kanske ta mig dit med min egen lilla båt på natten? Flirta med en officer?)
Sedan hände någonting.
Av misstagskickades ett mail från den lokala kantorn på ön jag bor på, Rune, som lederkyrkokören. Mailet var menat för medlemmarna i kören (som jag alltså inte är med i) och jag läste:
Kom med oss på ett unikt tillfälle att sjunga på gudstjänsten på Känsö den 19:e maj! Skicka bara ditt personnummer som behövs för att få tillstånd av militären att resa dit!
Jag var mållös. Jag svarade omedelbart att jag gärna följde med kyrkokören (jag är inte ensmedlem i kyrkan) och att jag tar med mig min dotter på turen.
Rune mailade mig noterna till de stycken kören skulle framföra.
Så, klockan 11.00, den 19 maj 2019, klev min dotter och jag på färjan som skulle ta oss till Känsö. På färjan blev jag tillfrågad av kören om jag identifierade mig som en sopran eller alt?
Jag svarade att jag ännu inte visste men att jag skulle ta reda på det.
Detta är berättelsen om hur jag kom att sjunga Sommarpsalm – En vänlig grönskas rika dräkt (min absoluta favoritpsalm) inför en hyfsat stor publik bestående av församlingsmedlemmar från öarna, på Känsö.
Efteråt gick vi på en guidad tur på ön. Guiden var väldigt kunnig och jag lärde mig en hel del om Känsös historia. Jag var väldigt upprymd över allting och fotograferade med min gamla Rolleiflex med ett starkt begär efter att fånga det osynliga. Jag tyckte jag hörde viskningar från 1800-talet. Jag är rätt säker på att jag hörde avlägset skratt och vid ett tillfälle var jag tvungen att stanna till för att skärpa hörseln eftersom jag definitivt uppfattade det kyliga ljudet av kvidande i den heta sommarluften. När den guidade turen var över var även min filmrulle slut och jag stoppade försiktigt ner den i ryggsäcken. Vi tog färjan tillbaka till vår ö och jag var trött men på det stora taget nöjd med upplevelsen.
När jag framkallade filmrullen och skannade den, upptäckte jag att
varje
fotografi
jag hade tagit
var ur fokus